Söndag

 Jag har överlevt ännu en helg. Till och med varit smått social. Tacksam ni som vet. 

Min förhoppning är att min husläkare är tillbaka denna vecka, men fan vet.

Är hon inte det så får jag se hur jag resonerar vidare. 

I vilket fall som helst så har jag rakat bort mustachen och trimmat kinderna. Lär nog börja om från kortkort med hakskägget igen också. 

Blir väl som vanligt en dag i taget en dag i taget.

Har ännu inte listat ut hur jag ska återuppta min vandringsglädje, utan att det ska trigga något. Det är redan skakigt nu med min "handlingsled". (den vägen jag går till ica och tillbaka). Där finns nämligen en plats där det verkligen inte är omöjligt att jag stöter på honom. Om så sker är det första gången på två veckor. Och jag slipper helst. 

Det är tillräckligt jobbigt att gå förbi tvättstugan, då triggas ofta doftminnet.

Men det är väl bara en tidsfråga tills allt sånt bara är en punkt i hjärnan man kan skippa.

I övrigt tycker jag dagarna ändå förflyter rätt ostört av negativitet. Har hittat klockrena distraktioner hela min vakna tid. Så nog klarar jag en vecka till utan plan iaf.

Jovars. Dags för kvällskaffe och the amazing race. 

Taskmaster börjar om 12 dagar.

Q ut.

Oändligt

 Försöker begrupa min dåliga förmåga att klara förändringar.

Varför vissa är så otroligt lätta, medan de som faktiskt krävs för att ha ett klassiskt liv inte alls är hanterbara utan att jag går in i väggen.

Blir tamigfan inte klok på det alls. 

Den här veckan skulle jag ju börja rota i det. Men det är uppskjutet, så här sitter jag nollställd och fungerar inte alls utöver det mest väsentliga.

Den andra tiden spenderas i fotöljen, tyst och mörkt, försöker hitta något att titta på eller läsa. Men nej, inget funkar. Tiden går så sakta.

Och jag har bara kommit till onsdag...

Hur fan ska det här gå?

Över

 Ångesten är borta idag. Har inte känt av den alls. 

I stället är det en depression jag halkat över i, eller alltid varit i som nu har fått ett starkare fäste.

Har inte tagit mig ut ur lägenheten på hela dagen.

Tänker inte bege mig någonstans.

Valde bort ett samtal att idag.

(jag är ju så jävla beroende av social kontakt ju)

Det är ett mörker i mig. En ovilja så stark att jag bara sitter still.
Och landar i en och samma tanke hela tiden. 

Att hur mycket jag än vill och hur mycket jag än tror, så spelar det ingen roll. Ingenting finns och ingenting fanns.

(vet inte ens om jag skrattat idag)

Trots att jag vet att det inte är sant så ser jag inte ljuset.

Det är annorlunda än när jag befunnit mig i limbo. Då kan det antingen bli positivt eller negativt.

Nu är det en avgrund där allt är nej.

Jag vet vad jag vill, det enda jag vill. 
Men jag vill ändå inte. 

(fan vad bra jag hanterar förändring)

I morgon har jag boendestöd på eftermiddagen. Och jag ska ta en dusch o raka mig, Rena kläder och gå och handla.

(masken på, jag mår bra, jag lovar).

Nån dag tar jag mig väl ur det här jävla träsket?

Måndag

 Sitter i mörkret och försöker koncentrera mig. Det här är fjärde gången jag försöker skriva ett inlägg.

Jag är inte ångestfylld. Det är mer en tomhetskänsla som håller mig oförmögen att finna uthållighet att faktiskt göra något. Så jag kollar bitvis yourube, tröttnar. Sitter och stirrar i tomma intet. Upprepar. 

Utöver de vanliga rutinerna är jag en oduglig jävel nu. Och det är ok.

Min husläkare har fortfarande semester, så ingenting lär hända den här veckan.
Dock ringde läkaren jag träffade förra veckan upp, för att kolla läget. Påminde mig att det bara är att ringa om jag behöver prata. 

Och där har vi väl mitt största "problem". I och med att jag lever mitt eremitliv är det inte ovanligt att det kan gå dagar utan att jag pratar eller chattar med någon. 

Det är jag som inte är ens i närheten av 100% när det gäller mänsklig kontakt.

Det kan leder till en ensamhet jag normalt sett inte har några problem med. 

Så har jag problem med det nu? Ibland blir det en påtaglig tristess, men jag vill inte störa någon för att jag har tråkigt. Det är exakt så jag tänker. 

Men dagarna går ändå.

Jag kanske tar en promenad imorgon. Det är inte längre jobbigt att gå ut, märkte jag idag.
Och hur jag än yrar eller oroar, så är en sak fucking klar. Jag har det förbannat bra ändå.  

Men jag tror jag skulle kunna ha det lite bättre. Hur vet jag inte. 

Åh brunn, förr eller senare händer det något.

Men inte ikväll.

Fred ut.

Söndag kväll-

Med små korta steg verkar jag ändå komma framåt...

Alldeles nyss fokuserade jag på anledningen till den här krisen och att jag saknar att ha det så bra som jag hade det. Som jag gjort ända sedan måndag kväll.

Men helt plötsligt så tänkte jag steget längre - Hade jag det verkligen så bra? - 

Och svaret är helt enkelt NEJ!

Det jag faktiskt isåfall verkligen saknar är det han aldrig kunde ge mig.

Jag har bundit mig till någon som aldrig skulle kunna bli min. I stället var jag hans ligg. För att han inte hittade någon tjej. 

Men jag föll så hårt och struntade i att jag inte fick någon kärlek tillbaka. 

Det är nog dags att verkligen börja värdera mig själv lite högre. 

I slutändan kommer jag nog se tillbaka på de här åren som en osannolikt tursam anomali.

Jag har mycket att jobba på... oja. 

Söndag

 Som vanligt en långsam dag.

För en timme sedan tog jag en promenad till Ica.

Ångest som inte ens en katt kunde slå hål på. Träffade en av mina favoritkatter nämligen. Men inte ens det sänkte ångesten mer än för några sekunder.

Det jag verkligen ser fram emot nu är att inte ha ångest när jag är ute.

I morgon är det en vecka sen senast jag pratade med honom. 
Jag har inte inte hört av mig, inte han heller. 

Av respekt håller jag distans. 

Det är delvis därför det är påfrestande ute.Jag vet inte hur jag skulle må om jag såg honom helt enkelt. 
Men så kan jag inte leva, så kan jag inte komma vidare. 

Jag måste jobba med mig själv. Och det tänker jag göra. 

Snälla, ge mig styrkan att låta det här passera.

Lördag.

 Vaknade helt utvilad. Bra sömn. Rutinerna flöt på som de skulle.
När det var färdigt tog jag en promenad till Ica och handlade, som vanligt för 2 dagar.

Ingen katt inom synhåll varken på ditvägen eller hemvägen. Typiskt. Nåväl, tackade fan för att det iallafall inte var någon risk att träffa på en viss person. 

Och att ingen liknade doft nådde min näsa...

Har spenderat mestadelen av dagen helt slött. Inte konstigt att jag är lite tröttare idag. 

För drygt 2 timmar sedan övervägde jag om jag skulle ge mig ut på promenad igen, men jag kunde fan inte hitta motivationen. Kunde inte se en väg att gå i mitt huvud som inte innebar en tanke åt fel håll.
Så jag övergav den idén.

Strax därefter kom ångesten med dunder och brak. Såklart. 

Nu sitter jag mest och undrar hur lång tid det kommer ta innan jag har landat och smält den här upplevelsen... Brytit ihop och gått vidare liksom?

Jag är fucking otålig, såklart. 

Och nu kom tårarna. Alltså, det är otäckt hur känslig jag är- 

Dags att ta medicin med andra ord... Damn, Ett ögonblick.

En timme senare nu. 
Lugn i huvudet och mer betänksam på ett behagligt sätt. 

Jag sitter i en mörk lägenhet. Bara datorn och tvn är på. Utan ljud. Tystnaden ekar. 

Det är helt upp till mig att höra av mig, men jag vill inte belamra någon. "this is my fight"!

Men då måste jag självklart ställa mig själv frågan: Har jag isolerat mig till den grad att det är omöjligt att be om hjälp, be om stöd?
Nej - Och ja. 

Till slut kommer jag ändå att landa i tanken att jag faktiskt inte vet vem jag är. Vad jag är. Varför jag är.

Satan vad mörkt det lät. Nej, det är ingen akut fara med mig. 

Får nog anta att det kommer bli en spännande vecka dårå. 

Just nu är jag nog mest bara i vögen för mig själv. 

Får väl vänta på att medicinen når full effekt innan jag fortsätter för satan vad svarta moln fyller mitt kranium atm. Hang on.

Tillbaka igen. 
Funderar.

Det liv jag lever är inte ett liv som någon annan skulle kalla ett liv, tror jag.

Männsiskan är ett flockdjur. Jag är annorlunda. 

Funderade på min senaste promenad, den gick genom staden. Den här bekvämt lilla staden. Noterade ett, två, tre, fyra, fem, sex ställen jag bott på. Ett sjunde ligger drygt en mil norrut. 

När jag fyllde 20 hade jag varit med om 13 flyttar. 

Så jag är inte förvånad att jag nu har bott i samma lägenhet i 20 år. Jag är annorlunda än min mamma, annorlunda än alla. 

Det måste bero på något. Och jag är inte den som ska leta reda på vad fan det är. Det behöver jag hjälp med. 

Jag minns när covid kom, jag valde att hålla mig hemma efter jag fick förkylningssymtom. Och jag minns att jag inte kunde begripa alla som som "gnällde" över ensamheten i isoleringen. Jag stormtrivdes. Inga problem alls för mig. 
Tänkte aldrig att det var jag som var the odd one out, liksom. Men så är det. 
När jag ser tillbaka på min barndom så finns det likheter också, jag hade inga problem att leka med vänner, men en väsentlig del av de åren var jag precis lika nöjd med att sysselsätta mig på egen hand. Jag hade musiken som slukade mig hel, tidningar och böcker att läsa. 

Nu för tiden lever jag i skuggorna nästan. Jag går nästan enbart bestämda vägar, där jag möter så få människor som möjligt. Undviker till varje pris storgatan,

Detta trots att jag faktiskt inte har några problem om jag stöter på någon som kan kallprata med mig. Jag är ju inte helt socialt inkompetent. Men ibland är jag nog kanske lite för osmidigt ärlig med mitt mående etc...

Ok. Nu ska jag sluta dravla osammanhängande.

Tror jag ska djupgoogla lite fakta o se vad jag blir klokare av om ens något.

Kram på alla jag tycker om, ni är många och fina! Och, fuck it, kram på resten oxå ;)

Analysera mera?

 Nu är det en bra stund efter intagen medicin. 
Är lugn och samlad över tankarna angående krisen.

Så...

Jag kan reflektera och gå igenom det utan att faktiskt vara för grafisk.

För ett par år sedan såg jag en man, som vid första anblick fångade mitt intresse. Han var tamigfan den snyggaste kille jag sett på länge. 
Det tog ett par veckor innan jag fick nys om att vi delade ett specifikt intresse, varpå jag presenterade mig och vi tog upp kontakt.

Det gick, i vanlig ordning ganska snabbt för mig att berätta att jag är gay. 
Vi fortsatte våran vänskap utan problem, moderna tider finns ingen överhängande homofobi hos, i synnerhet yngre personer. (Han är drygt 10 år yngre än mig). 
Vid ett svagt ögonblick var jag dumdristiskt modig att vara ärlig och säga att jag tycker han är skitsnygg (tror det var exakt så jag uttryckte det).

Efter en stund kom ett irriterat svar, ungefär: "tycker du det är värt att förstöra en vänskap så?".
Inte en helt förvånande reaktion, jag hade dock inga illusioner om att jag skulle ha en chans på honom, så jag förklarade lugnt att det endast var menat som en komplimang. Det tog udeen av all förmodad irritation, så vänskapen fortsatte utan problem. Till min glädje. 

Så gick ungefär ett halvår med vanlig kontakt. En kväll kom ett mess vid en mkt senare tid än vad som vanligtvis var den norm jag sett han följa. Och det kom vid ett tillfälle då jag precis gjort mig klar för lite självälskande sas. Och iom att jag nu räknade honom som vän så svarade jag precis ärligt att så var fallet.

Då kom chocken. Efter en stund dök han upp hos mig och en första intim kontakt skedde, men jag märkte att det var något som inte kändes ok hos honom, så jag avbröt av respekt. Jag kan inte fortsätta om jag ser att personen inte njuter.

Vi skiljdes åt och dagen efter fick jag veta att han faktiskt mått dåligt över det, ganska mycket också, dessvärre. Jag försökte vara pedagogisk och positiv genom att säga: Då har du varit väldigt modig att testa något, men upptäckt att det inte var din grej, helt enkelt. Och det är väldigt bra, Nu vet du var du står och gillar. I mina ögon har jag mer respekt för någon som har kunnat göra det. 

Så där var jag säker på att den historien skulle sluta. 
Vänskapen fortsatte precis i samma anda.

Så jag tappade hakan av förvåning när det ett par veckor senare hände igen. På hans invit. 
Helt plötsligt hade jag en kk jag aldrig hade kunnat förvänta mig.

Sedan dess har han överträffat mina förväntningar på vad en straight vältränad kille kunde göra med en 10 år äldre, otränad, grå-skäggig bög. 

Han har gett mig en krydda i livet jag aldrig ens kunnat tro att jag skulle få uppleva.

Det faktum att han är straight innebar ju givetvis att jag aldrig skulle kunna ha en chans att uppnå mer än kk-statusen. Och jag är helt fine med det. 
Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag svårt att tro att jag skulle kunna ha ett normalt förhållande, så det här var, i mina tankar, det bästa som jag kan få.

Och jag var så glad. Och tacksam. 

Men jag visste också att dagen skulle komma när det tar slut. För förr eller senare kommer han givetvis träffa en tjej/kvinna som han faller för. Vilket är det som nu hänt.

Han ska ha en stor eloge att han berättade det för mig öga mot öga. 
Och jag är helt ärligt så jävla glad för hans skull, han är en sån fin man, så han förtjänar sin lycka.
Att det ger mig sorg, det är mitt kors att bära.

Vi kommer, så vitt jag förstod, fortfarande ha kontakt som vänner dock. Också det känns bra.

Men jag kommer ligga lågt ett tag, åtminstone sålänge jag bearbetar min sorg över det jag förlorat med någon jag oundvikligt utvecklat starka känslor för. 
Jag ser helst att han helst inte får nys om att jag krisar över det. 
Det är mitt problem, inget han ska överhuvudtaget behöva tänka på.

Och tiden läker alla sår. Och om inte så, så minskar smärtan definitivt över tid.

Nu är första helgen där jag är helt utan att bli kontaktad av honom, så jag är extremt glad att jag är lugn nog att hantera det.

I morgon ska försöka ta en promenad och se om jag träffar någon av de katter som jag brukar träffa ute.
Det piggar alltid upp.

Sen får tiden utvisa hur jag ska försöka hitta någon annan. Grindr? Kan bli andra sidor oxå. 
Iom att jag typ endast kan tänka mig något liknande upplägg, en straight kk som vill träffas sporadiskt, är det tämligen enkelt att styra upp.

Jag har ju varit helt exklusiv med han det tog slut med under flera år, så jag är något ringrostig i det "träsket" lol. 

Well. Det blir som det bli, om det blir.

Godnatt.

Fredag, bättre

 Jag klarade natten. Sover gör jag alltid bra, tack och lov. Men timmarna innan var precis så jobbiga som förväntat...

Hela tiden snurrar tankarna, på allt som jag förlorat. Det har tagit mig betydligt hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Naivt kanske, jag vet hur jävla starkt jag knyter an till någon jag får så starka känslor för. Så självklart är jag i ett svart hål när det går så som förväntat... För jag hade aldrig någon illusion om att det skulle kunna gå annorlunda.

Så jag försökte vara förberedd mentalt på att det en dag skulle vara över. 
Men det räckte inte...

Så gårdagens insomning var med tårar i ögonen.

Vaknade 07:45 av mig själv. Gick upp som jag var bedövad. Kunde inte riktigt förmå att tänka hur jag skulle beskriva mitt lidande för läkaren. Drack kaffe och följde min morgonrutin. Kaffe, medicin, vejp och NYTimes spelen wordle, the mini, connections och strands. Tog betydligt längre tid än vanligt.

Sen satt jag och försökte gång på gång att utarbeta en beskrivning för vården. Ju mer jag kom närmare sanningen, ju mer ökade ångesten. Tittade mig i spegeln och insåg att jag faktiskt inte duschat på alldeles för många dagar. 

Kände mig likgiltig inför detta faktum och en halvtimma innan min tid på vc vandrade jag dit. 

Satt i väntrummet helt bedövad och tom, rörde inte mobilen, satt framåtlutad med händerna halvknäppta, kunde inte sluta slå tummarna mot varandra. Det var det enda jag kunde fokusera på, noterade knappt att såväl sköterskor som patienter kom och gick. 

Ungefär 10:05 hörde jag mitt namn och reste mig mot den unge läkaren, han kände igen mig från i somras då jag senast var på vc, den gången för en inflammation i ansiktet. 

Hela samtalet varade nästan en timme. 
Jag var i ett otroligt skört läge, ångestmässigt sett. Det konstaterade han enkelt. Jag berättade den exakta orsaken till den här krisen, och hur det är så mycket större än vad jag förmår klara utan en krycka i form av ångestdämpande medicin. 
Jag fick även fram saker som jag ämnar ta upp med min husläkare nästa vecka.
Och det faktum att jag var räjält orolig att helgen skulle sluta med en resa till psykakuten om jag inte hade någon form av medicinsk krycka.

Frågan kom hur vi skulle göra med just de ångestdämpande medicinen,
Han la fram en plan som innebar att jag skulle komma till vc och prata med psyksköterkor när ångesten kom och då få medicinen.
Jag funderade en stund och berätta att sannorligheten att jag ens tar mig ut ur lägenheten när ångesten slår till är nog på minus.

En annan plan var att jag skulle gå och hämta ut medicin dag för dag och som han lade fram det kändes det som han faktiskt var orolig att jag skulle göra något för att skada mig själv. 

Tacksamt nog är jag definitivt inte suicidal. Det var jag väldigt noga med att framhålla. Det värsta läget i ångesten är det planet när man inte orkar leva, men inte vill dö. 

Jag lyckades formulera att en plan där jag går ut o är social under ångesten är omöjlig och att planen att gå och hämta dag för dag faktiskt går stick i stäv med hur jag fungerar som person normalt.
Och givetvis också det faktum att jag tidigare fått recept att hämta ut själv och det aldrig har varit något problem med hanteringen av det hos mig.  Det har löst en temporär kris som jag annars hade krashat under. 

Medicinen gör ju faktiskt att jag är avslappnad och på vis kan med ro tänka igenom saker, det är inte för att droga mig och glömma allt i ett par dagar, utan det ger mig en chans att se på det som orsakar ångesten utan att det i sig genererar så pass mycket ångest att jag krashar.

Han lyssnade på allt jag sa, och jag detsamma och det hela slutade med att han gick för att samråda med en annan läkare, återkom och sa att jag kunde gå till apoteket direkt och hämta ut ett engångsrecept på oxascand. Och att jag lovade att återkomma ifall det, av någon anledning, skulle förvärras. 

Jag kan inte annat än ge ett väldigt högt betyg på honom, och hela vc. 

Benzo är vanebildande och inget som lättvindigt ska skrivas ut. 
Så det var helt korrekt att ge mig alternativ och chanser till mer stöd.

Efter det gick jag direkt till apoteket, sket fullständigt i hur risig jag såg ut. 
Jag var märkbart tagen av hela situationen och i princip alla muskler var helspända.

Passade på hemvägen att sätta mig på en bänk utanför kyrkan och svara på ett par mess.
Sen hemma tog jag en kopp kaffe och andades ut. Lade mig och vilade några timmar. När jag vaknade igen var jag ganska lugn och samlad, tog en dusch och gick och handlade.

Väl hemma igen åt jag, som vanligt vid 18. följt av diskning och kaffe o vejp framför tvn. Fortfarande lugn.

Sen dess har jag tagit mig igenom all små-spel jag normalt gör. Och nu när jag skrivit klart kommer jag sitta lugn, för jag hart tagit en tablett nyss. Kommer kunna sitta utan att distrahera mig med något, för första kvällen sedan Söndags.

Ska förgylla kvällen med amazing race och Alien: Earth och sen sömn.

Livet, ey?

Peace out.

Kvällarna är värst

 I och med gårdagens totalt usla mående ringde jag vårdcentralen i morse och bad om ett engångsrecept på vb-medicin. (benzo)

Historiskt sett så har det aldrig varit något som helst problem att få det. Jag har bara bett om det som en sista slutliga utväg. Normalt sett har jag ju min dbt-terapis resurser väl cementerat i bakhuvudet och de funkar otroligt bra för min normala ångestvardag liksom. 

Det är i synnerligt besvärande och oros-skapande situationer som jag beöver en krycka i tablettform. Och det måste gå ett par dagar innan jag fattar det beslutet.

Så jag blev förvånad när vc ringde tillbaka och en sjuksköterska försökte prata bort allt. När jag ändå lyckades förmå henne att förstå helheten och orsak etc, var svaret att jag bör prata med läkare och tid gick inte att få förrän nästa dag (i morgon). 

Så nu sitter jag precis som igår och lyckas inte få tankarna att inte hela tiden svika mig. Ingenting är kul, ingenting är intressant, inget lockar och inget är bra,

Lägg därtill att magen strejkar totalt. Vilket tillför en extra slöhet. 

Det drar sig mot helg och jag är på allvar orolig att jag krashar totalt. 

När allt är klart, mat, diskning, kaffe, ev spel, då återstår timmar av total avgrund och ångest nu.

Om inte läkaren imorgon faktiskt förstår hur illa det här tar på mig. ja vafan, inte ska jag väl behöva lägga in mig på psyket?

Jag vill för fan inte sitta i det här skicket fler kvällar och jag vill fan inte belamra någon annan med denna patetiska ångest-triggern.  

fan.

FAN!

Singellivet är ingen slump för mig.

För väldigt länge sedan konstaterade jag att jag, med största sannorlikhet, aldrig kommer ha ett riktigt förhållande. Och om jag har fel där, så kommer det definitivt vara den största utmaningen jag har stött på.

Jag fungerar inte riktigt som alla andra, enkelt uttryckt.

Det gör att jag har väldigt svårt att se hur någon faktiskt skulle kunna klara ett förhållande med mig.

Så nu följer en slags djupdykning i hur jag inte funkar som alla andra...

Till att börja med så har jag faktiskt ett stort hjärta, lätt att vara empatisk och intresserad. Det som gör mig annorlunda är tiden jag är det, den är så pass kortvarig och har en tendens att nästan göra mig känslokall och robot-lik...

Det är som en tidsgräns passeras och jag känns otillgänglig...

Och jag har väldigt svårt att se att någon skulle acceptera det.

En annan sak som gör det hela än mer komplicerat är att min drömkille är i princip straight.

Jag är en bög som inte faller för någon som rent klassiskt sätt är bög. 
99% av alla feminina tecken i en kille är direkt avtändande för mig och ratas därför direkt.
Jag brukar krasst säga att "jag gillar män som beter sig som män, inte som kvinnor". 

Det låter extremt hårt och diskriminerande rentav, måhända är det så -  

Varför är det såhär  då?

Kan helt enkelt vara min personlighet och det faktum att jag är en kille som gillar hårdrock och hatar schlager och gala, glitter och glamour.

Det mesta av gaykulturen är helt ointressant för mig, jag känner inte något intresse alls för det.

Och det faktum att jag bor på en så liten ort, gör att chansen att träffa någon som jag matchar med är extremt liten.

Jag har ingen förmåga att dejta heller pga hur jag är och fungerar...

Ska jag beskriva min drömkille så är han: 

Brunhårig, bruna ögon. Arbetargrabb, simpel men med liknande intressen, stort hjärta, mkt humor och intelligent. Gillar lugn mer än fest. Kroppstyp: Välbyggd, men behöver inte vara tränad. Har inget problem med lite hull om jag säger så...

Men med tanke på hur kufisk jag är så gissar jag att min bästa idé är en vän som är min kk. 

Jag har haft turen att ha en sådan relation i ett par år nu, med en yngre man som uppfyllde snudd på alla kriterier jag listade ovan. 

Jag föll som en fura, han är straight och det var helt diskret och dolt. Det var en helt och hållet fysisk relation från hans sida, jag var väl medveten om att det inte var möjligt att utveckla något annat än en kompisrelation.

Men jag fick känslor ändå. Vilket gör att det gör väldigt ont nu, när vi har avslutat kk-relationen pga att han skaffat partner. Jag är samtidigt väldigt glad för hans skull, men det smärtar för jag har trivts med det lilla vi hade. 

Så jag vet att jag kan leva så och trivas... Det enda jag kan hoppas är att jag någon gång hittar någon så perfekt, som står ut med mig. För jag ser verkligent inte mig själv som en jackpot på något vis.

Men om jag hittar någon som kan älska mig, så som jag kan älska någon... Det vet jag inte...

Men vägen dit är till synes fan inte tom.
Fördelen med att vara man som söker andra män är att de är många och lättllgängliga för snabba, korta diskreta träffar, hehe. 

Förhoppningsvis hittar jag någon jag iaf trivs med...

Drygt ett år senare...

Det kan hända mycket på ett år, men i mitt fall inte så otroligt mycket.

Jag har fått järnbrist och haft lite andra hälsobesvär i ansiktet som jag ska ta upp ordentligt med min husläkare, så fort hon är åter från sin semester. 

Jag ska även ta upp en annan grej. Det är nämligen så att jag faktiskt inte kan utesluta att jag är på autism-spektrumet. Jag är verkligen inte säker på att jag dock är där heller  - men jag har haft de tankegångarna i över 10 år och det som gjorde att jag faktiskt på allvar ska se över det, var att det påtalades av någon annan.

Jag har gjort 5 eller 6 självtester på olika klinikers sajter och enligt dessa är jag definitvt på spektrumet.
Men det krävs att det utreds ordentligt om min läkare också tycker det, så i så fall får det bli remiss till psykvården för neuropsykiatrisk undersökning.

Vad är målet då?

Hela mitt liv har jag haft en väldigt stark känsla av att jag är annorlunda, på ett sätt som jag inte kunnat sätta fingret på. 
När jag fick mina huvuddiagnoser 2001 (GAD, Panikångest utan agorafobi och eg. Depression), så fanns även en fjärde sak med: Personlighetsstörning UNS. UNS betyder utan närmare specifikation och är en slasktrattsbenämning som helt enkelt inte är ordentligt utredd.

Jag är tämligen säker på att jag inte är så pass jävla unik att jag är något slags "first case", så om jag nu de facto begär en utredning så bör jag nog hitta ett svar som faktiskt tar bort UNS.

Om jag faktiskt är på spektrumet, eller för den delen har någon annan diagnos, det skulle förklara en hel del saker i mitt liv och hur jag är. 

Jag vill komma till en punkt där jag kan säga DÄRFÖR är jag annorlunda. Det kan jag inte idag.

Jag kan bara rada upp sakerna som sticker ut.

• Min kosthållning tex. Den är så totalt olik i princip alla. Och extremt repetativ.
• Hur jag fungerar i sociala sammanhang.
• Varför jag trivs bättre ensam 80-90% av all min tid.
• Varför jag har svårt att läsa vissa ansiktsuttryck och kroppsspråk.
• Varför jag är så rutin-bunden.
• Varför jag har så svårt för större förändringar men även vissa små
• Varför jag har svårigheter att uprrätthålla konversationer.
• Varför jag har svårt att vårda relationer.

Så jag har en del att ta itu med nu i slutet av Augusti.

Kommer bli en behövlig distraktion från min plötsligt svajiga vardag, rent psyktiskt sett.

Jag har precis nyligen blivit av med den enda relationen jag har kunnat förmå. Som det verkar just nu är jag helt utan en person som betytt otroligt mkt för mig under ett par år.  Och det tynger mig mer än jag vill. Mer än så kan jag inte säga, 

Så jag hoppas att dagarna nu går fort.... Jag behöver fokusera bort det negativa. Mindfullness osv 

Vem är jag?