Lördag.

 Vaknade helt utvilad. Bra sömn. Rutinerna flöt på som de skulle.
När det var färdigt tog jag en promenad till Ica och handlade, som vanligt för 2 dagar.

Ingen katt inom synhåll varken på ditvägen eller hemvägen. Typiskt. Nåväl, tackade fan för att det iallafall inte var någon risk att träffa på en viss person. 

Och att ingen liknade doft nådde min näsa...

Har spenderat mestadelen av dagen helt slött. Inte konstigt att jag är lite tröttare idag. 

För drygt 2 timmar sedan övervägde jag om jag skulle ge mig ut på promenad igen, men jag kunde fan inte hitta motivationen. Kunde inte se en väg att gå i mitt huvud som inte innebar en tanke åt fel håll.
Så jag övergav den idén.

Strax därefter kom ångesten med dunder och brak. Såklart. 

Nu sitter jag mest och undrar hur lång tid det kommer ta innan jag har landat och smält den här upplevelsen... Brytit ihop och gått vidare liksom?

Jag är fucking otålig, såklart. 

Och nu kom tårarna. Alltså, det är otäckt hur känslig jag är- 

Dags att ta medicin med andra ord... Damn, Ett ögonblick.

En timme senare nu. 
Lugn i huvudet och mer betänksam på ett behagligt sätt. 

Jag sitter i en mörk lägenhet. Bara datorn och tvn är på. Utan ljud. Tystnaden ekar. 

Det är helt upp till mig att höra av mig, men jag vill inte belamra någon. "this is my fight"!

Men då måste jag självklart ställa mig själv frågan: Har jag isolerat mig till den grad att det är omöjligt att be om hjälp, be om stöd?
Nej - Och ja. 

Till slut kommer jag ändå att landa i tanken att jag faktiskt inte vet vem jag är. Vad jag är. Varför jag är.

Satan vad mörkt det lät. Nej, det är ingen akut fara med mig. 

Får nog anta att det kommer bli en spännande vecka dårå. 

Just nu är jag nog mest bara i vögen för mig själv. 

Får väl vänta på att medicinen når full effekt innan jag fortsätter för satan vad svarta moln fyller mitt kranium atm. Hang on.

Tillbaka igen. 
Funderar.

Det liv jag lever är inte ett liv som någon annan skulle kalla ett liv, tror jag.

Männsiskan är ett flockdjur. Jag är annorlunda. 

Funderade på min senaste promenad, den gick genom staden. Den här bekvämt lilla staden. Noterade ett, två, tre, fyra, fem, sex ställen jag bott på. Ett sjunde ligger drygt en mil norrut. 

När jag fyllde 20 hade jag varit med om 13 flyttar. 

Så jag är inte förvånad att jag nu har bott i samma lägenhet i 20 år. Jag är annorlunda än min mamma, annorlunda än alla. 

Det måste bero på något. Och jag är inte den som ska leta reda på vad fan det är. Det behöver jag hjälp med. 

Jag minns när covid kom, jag valde att hålla mig hemma efter jag fick förkylningssymtom. Och jag minns att jag inte kunde begripa alla som som "gnällde" över ensamheten i isoleringen. Jag stormtrivdes. Inga problem alls för mig. 
Tänkte aldrig att det var jag som var the odd one out, liksom. Men så är det. 
När jag ser tillbaka på min barndom så finns det likheter också, jag hade inga problem att leka med vänner, men en väsentlig del av de åren var jag precis lika nöjd med att sysselsätta mig på egen hand. Jag hade musiken som slukade mig hel, tidningar och böcker att läsa. 

Nu för tiden lever jag i skuggorna nästan. Jag går nästan enbart bestämda vägar, där jag möter så få människor som möjligt. Undviker till varje pris storgatan,

Detta trots att jag faktiskt inte har några problem om jag stöter på någon som kan kallprata med mig. Jag är ju inte helt socialt inkompetent. Men ibland är jag nog kanske lite för osmidigt ärlig med mitt mående etc...

Ok. Nu ska jag sluta dravla osammanhängande.

Tror jag ska djupgoogla lite fakta o se vad jag blir klokare av om ens något.

Kram på alla jag tycker om, ni är många och fina! Och, fuck it, kram på resten oxå ;)