Söndag

 Som vanligt en långsam dag.

För en timme sedan tog jag en promenad till Ica.

Ångest som inte ens en katt kunde slå hål på. Träffade en av mina favoritkatter nämligen. Men inte ens det sänkte ångesten mer än för några sekunder.

Det jag verkligen ser fram emot nu är att inte ha ångest när jag är ute.

I morgon är det en vecka sen senast jag pratade med honom. 
Jag har inte inte hört av mig, inte han heller. 

Av respekt håller jag distans. 

Det är delvis därför det är påfrestande ute.Jag vet inte hur jag skulle må om jag såg honom helt enkelt. 
Men så kan jag inte leva, så kan jag inte komma vidare. 

Jag måste jobba med mig själv. Och det tänker jag göra. 

Snälla, ge mig styrkan att låta det här passera.