Fredag, bättre

 Jag klarade natten. Sover gör jag alltid bra, tack och lov. Men timmarna innan var precis så jobbiga som förväntat...

Hela tiden snurrar tankarna, på allt som jag förlorat. Det har tagit mig betydligt hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Naivt kanske, jag vet hur jävla starkt jag knyter an till någon jag får så starka känslor för. Så självklart är jag i ett svart hål när det går så som förväntat... För jag hade aldrig någon illusion om att det skulle kunna gå annorlunda.

Så jag försökte vara förberedd mentalt på att det en dag skulle vara över. 
Men det räckte inte...

Så gårdagens insomning var med tårar i ögonen.

Vaknade 07:45 av mig själv. Gick upp som jag var bedövad. Kunde inte riktigt förmå att tänka hur jag skulle beskriva mitt lidande för läkaren. Drack kaffe och följde min morgonrutin. Kaffe, medicin, vejp och NYTimes spelen wordle, the mini, connections och strands. Tog betydligt längre tid än vanligt.

Sen satt jag och försökte gång på gång att utarbeta en beskrivning för vården. Ju mer jag kom närmare sanningen, ju mer ökade ångesten. Tittade mig i spegeln och insåg att jag faktiskt inte duschat på alldeles för många dagar. 

Kände mig likgiltig inför detta faktum och en halvtimma innan min tid på vc vandrade jag dit. 

Satt i väntrummet helt bedövad och tom, rörde inte mobilen, satt framåtlutad med händerna halvknäppta, kunde inte sluta slå tummarna mot varandra. Det var det enda jag kunde fokusera på, noterade knappt att såväl sköterskor som patienter kom och gick. 

Ungefär 10:05 hörde jag mitt namn och reste mig mot den unge läkaren, han kände igen mig från i somras då jag senast var på vc, den gången för en inflammation i ansiktet. 

Hela samtalet varade nästan en timme. 
Jag var i ett otroligt skört läge, ångestmässigt sett. Det konstaterade han enkelt. Jag berättade den exakta orsaken till den här krisen, och hur det är så mycket större än vad jag förmår klara utan en krycka i form av ångestdämpande medicin. 
Jag fick även fram saker som jag ämnar ta upp med min husläkare nästa vecka.
Och det faktum att jag var räjält orolig att helgen skulle sluta med en resa till psykakuten om jag inte hade någon form av medicinsk krycka.

Frågan kom hur vi skulle göra med just de ångestdämpande medicinen,
Han la fram en plan som innebar att jag skulle komma till vc och prata med psyksköterkor när ångesten kom och då få medicinen.
Jag funderade en stund och berätta att sannorligheten att jag ens tar mig ut ur lägenheten när ångesten slår till är nog på minus.

En annan plan var att jag skulle gå och hämta ut medicin dag för dag och som han lade fram det kändes det som han faktiskt var orolig att jag skulle göra något för att skada mig själv. 

Tacksamt nog är jag definitivt inte suicidal. Det var jag väldigt noga med att framhålla. Det värsta läget i ångesten är det planet när man inte orkar leva, men inte vill dö. 

Jag lyckades formulera att en plan där jag går ut o är social under ångesten är omöjlig och att planen att gå och hämta dag för dag faktiskt går stick i stäv med hur jag fungerar som person normalt.
Och givetvis också det faktum att jag tidigare fått recept att hämta ut själv och det aldrig har varit något problem med hanteringen av det hos mig.  Det har löst en temporär kris som jag annars hade krashat under. 

Medicinen gör ju faktiskt att jag är avslappnad och på vis kan med ro tänka igenom saker, det är inte för att droga mig och glömma allt i ett par dagar, utan det ger mig en chans att se på det som orsakar ångesten utan att det i sig genererar så pass mycket ångest att jag krashar.

Han lyssnade på allt jag sa, och jag detsamma och det hela slutade med att han gick för att samråda med en annan läkare, återkom och sa att jag kunde gå till apoteket direkt och hämta ut ett engångsrecept på oxascand. Och att jag lovade att återkomma ifall det, av någon anledning, skulle förvärras. 

Jag kan inte annat än ge ett väldigt högt betyg på honom, och hela vc. 

Benzo är vanebildande och inget som lättvindigt ska skrivas ut. 
Så det var helt korrekt att ge mig alternativ och chanser till mer stöd.

Efter det gick jag direkt till apoteket, sket fullständigt i hur risig jag såg ut. 
Jag var märkbart tagen av hela situationen och i princip alla muskler var helspända.

Passade på hemvägen att sätta mig på en bänk utanför kyrkan och svara på ett par mess.
Sen hemma tog jag en kopp kaffe och andades ut. Lade mig och vilade några timmar. När jag vaknade igen var jag ganska lugn och samlad, tog en dusch och gick och handlade.

Väl hemma igen åt jag, som vanligt vid 18. följt av diskning och kaffe o vejp framför tvn. Fortfarande lugn.

Sen dess har jag tagit mig igenom all små-spel jag normalt gör. Och nu när jag skrivit klart kommer jag sitta lugn, för jag hart tagit en tablett nyss. Kommer kunna sitta utan att distrahera mig med något, för första kvällen sedan Söndags.

Ska förgylla kvällen med amazing race och Alien: Earth och sen sömn.

Livet, ey?

Peace out.