För väldigt länge sedan konstaterade jag att jag, med största sannorlikhet, aldrig kommer ha ett riktigt förhållande. Och om jag har fel där, så kommer det definitivt vara den största utmaningen jag har stött på.
Jag fungerar inte riktigt som alla andra, enkelt uttryckt.
Det gör att jag har väldigt svårt att se hur någon faktiskt skulle kunna klara ett förhållande med mig.
Så nu följer en slags djupdykning i hur jag inte funkar som alla andra...
Till att börja med så har jag faktiskt ett stort hjärta, lätt att vara empatisk och intresserad. Det som gör mig annorlunda är tiden jag är det, den är så pass kortvarig och har en tendens att nästan göra mig känslokall och robot-lik...
Det är som en tidsgräns passeras och jag känns otillgänglig...
Och jag har väldigt svårt att se att någon skulle acceptera det.
En annan sak som gör det hela än mer komplicerat är att min drömkille är i princip straight.
Jag är en bög som inte faller för någon som rent klassiskt sätt är bög.
99% av alla feminina tecken i en kille är direkt avtändande för mig och ratas därför direkt.
Jag brukar krasst säga att "jag gillar män som beter sig som män, inte som kvinnor".
Det låter extremt hårt och diskriminerande rentav, måhända är det så -
Varför är det såhär då?
Kan helt enkelt vara min personlighet och det faktum att jag är en kille som gillar hårdrock och hatar schlager och gala, glitter och glamour.
Det mesta av gaykulturen är helt ointressant för mig, jag känner inte något intresse alls för det.
Och det faktum att jag bor på en så liten ort, gör att chansen att träffa någon som jag matchar med är extremt liten.
Jag har ingen förmåga att dejta heller pga hur jag är och fungerar...
Ska jag beskriva min drömkille så är han:
Brunhårig, bruna ögon. Arbetargrabb, simpel men med liknande intressen, stort hjärta, mkt humor och intelligent. Gillar lugn mer än fest. Kroppstyp: Välbyggd, men behöver inte vara tränad. Har inget problem med lite hull om jag säger så...
Men med tanke på hur kufisk jag är så gissar jag att min bästa idé är en vän som är min kk.
Jag har haft turen att ha en sådan relation i ett par år nu, med en yngre man som uppfyllde snudd på alla kriterier jag listade ovan.
Jag föll som en fura, han är straight och det var helt diskret och dolt. Det var en helt och hållet fysisk relation från hans sida, jag var väl medveten om att det inte var möjligt att utveckla något annat än en kompisrelation.
Men jag fick känslor ändå. Vilket gör att det gör väldigt ont nu, när vi har avslutat kk-relationen pga att han skaffat partner. Jag är samtidigt väldigt glad för hans skull, men det smärtar för jag har trivts med det lilla vi hade.
Så jag vet att jag kan leva så och trivas... Det enda jag kan hoppas är att jag någon gång hittar någon så perfekt, som står ut med mig. För jag ser verkligent inte mig själv som en jackpot på något vis.
Men om jag hittar någon som kan älska mig, så som jag kan älska någon... Det vet jag inte...
Men vägen dit är till synes fan inte tom.
Fördelen med att vara man som söker andra män är att de är många och lättllgängliga för snabba, korta diskreta träffar, hehe.
Förhoppningsvis hittar jag någon jag iaf trivs med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar