Not much to do, So much time

Fredag, ovanligt spännande morgon när swedbank hade krångel. Men det löste ju sig innan jag ens kom ut ur lägenheten.

Alla hjärtans dag, hohum, sket man väl fullständigt i. I'll leave it as such.

Väntar fortfarande på brev från kronofogden om skadeståndsgrejen, men jag stressar inte över det. Hoppas bara att, när jag väl skickat in blanketten, det går fort för dom att komma fram till att de inte kan utmäta något från den skyldige. Jag vet redan att han har skulder sedan tidigare domar, så det finns inget för fogden att göra, utan jag får vidare söka från brottsoffermyndigheten - räknar lite på en höft att det bör ha betalats ut senast i augusti. Jag har inget emot tiden, huvudsaken är att det kommer.

Sen om det blir hela summan är en annan femma. Har ju fått ut på försäkringen så det kan hända att de måste dra av det beloppet.
I vilket fall som helst så kommer jag ha råd att köpa en rejäl chromebook och dessutom ha pengar över - det känns overkligt skönt.

Just eftersom min ekonomi varit extremt skakig sedan början av juli, det var nämligen så att en rad gamla skulder trillade in, det är ju så när man väl börjat beta av skulder hos fogden så kommer gamla,vilande skulder att ploppa upp.

Så från juli tills ganska nyligen har jag levt på 600kr i veckan. Inte alls en katastrofsumma,
men så röker jag cigg, har mediciner och snart slut på frikortet för medicin, ett ny-opererat ben med ärr som behöver skydd, extra medicin för ev. värk. Utöver det behöver jag mat, kattmat, toapapper och kaffe o mjölk.

Och kämpigt blev det. Men oändligt glad att det finns så hjälpsamma människor runt omkring mig. Svenska kyrkan är jag också väldigt tacksam för att de finns.
När frikortet gått ut så ligger min magmedicin på 662kr. Alltså 62kr mer än jag ens får ut.
Så den fick jag helt välja bort, det är betydligt viktigare att jag har min antidepressiva och mitt levaxin. Bara kostnaden för de medicinerna gjorde ibland att jag gick back liksom.

Hade nog åtminstone nästan precis klarat det om jag inte haft någon medicin/sjukvårdskostnad.
Att röka mindre är inga problem faktiskt, så varför slutar jag inte helt?
Kortfattat så är det nog så att jag inte vill. Jag skiter i vilket, fullständigt, döm mig för det hur mycket du vill.

---------

Livet.

Hur lever jag? Som en inaktiv ensamvarg. Förra året var jag mer i kalmar än jag varit de senaste 10 åren, men inte för att jag ville, utan för att jag var tvungen.
De senaste åren har jag mer eller mindre varit för mig själv, inte totalt ensam alltid, men mellan 50 till 90% av mina dagar är det bara jag och katten.

Jag trivs för mig själv. Och sedan jag slutade helt att dricka alkohol så valde jag bort sociala sammankomster som dessa, det gjorde jag ofta även innan, men nu blev det naturligt.

Familjen då?
Min mamma var den jag stod närmast och efter hennes bortgång har jag inte närmat mig den övriga familjen något alls faktiskt. Är sämst i världen på att höra av mig.

Varför? Varför inte ringa? Varför inte anstränga mig? Kort sagt så orkar jag inte. Jag måste reda ut mina problem själv så gott jag kan nu, för första gången i mitt liv.

Som i somras när allt gick åt helvete, ett halvår innan kämpade jag med näbbar och klor för att få vettig tandvård, det sög all energi och valde att radikalt dra ner på städning för att jag orkade helt enkelt inte. Tanken var att återuppta normal standard runt sommaren. Men det sprack ju liksom.
Mina systrar erbjöd sig att hjälpa men jag vägrade. Jag ville inte släppa in de på livet som jag lever. Jag vill inte få hjälp av någon som står så nära mig att de kan säga "nämen Kristofer..." och det ofelbart leder till att jag skäms.

Så det är för att skydda mig själv, den egoist som jag är, men även för att bespara dom.
Mitt resonemang är så här: Det är min skit, jag måste reda ut den. Inte rättvist att andra ska kämpa och ev. oroa sig. Samhället brast i sin roll att stödja mig under den värsta tiden och jag härsknade och grannarna hjälpte redan med det enklaste. Det övriga ansåg jag fick vänta tills jag fixar det själv.
Och där är jag nu, fixar lite pö om pö, sakta framåt.

Vill vara tydlig med att jag inte alls har något agg mot familjen. Noll. Det har jag ingen anledning att ha heller, situationen var för komplex för att jag skulle orka blanda in dom helt enkelt. Är de besvikna på mig så tar jag det. Förstår det också.

Vet inte om det är att växa upp jag håller på med nu faktiskt, men saken är moot.
Jag måste lära mig att acceptera mig själv, kanske till och med att älska mig själv.
Det är en långsam process och jag behöver komma fram till mycket själv och eventuellt ta hjälp av psykiatrin igen.

Ensam är stark? Nej, men ensam trivs och ensam vill vara ensam.
Kommer förtydliga detta svammel framöver.

Som slutkommentar vill jag hävda följande:
Jag älskar alla mina vänner och min familj.
Och de flesta andra.
Jag vill bara inte vara social. Jag kan vara det, jag kan vilja det också. Händer det så händer det. Annars är det ingen fara heller.

Fridens. Och ha en glad alla hjärtans dag.
Skratta mycket.