Åter i tjänst, nu tar vi det försiktigt vännen.

Är tillbaka i tjänst. På min dagliga verksamhet, efter två och en halv veckas frånvaro.

Jag har IBS. har varit utan min medicin mot det sedan alltför länge.
Så januari har inte varit den återkomst som man annars skulle kunna hoppas på -
men det är fan inte konstigt med tanke på allt som hänt sedan den 4 juni 2019.

Den tisdagen förändrades mitt liv. På eftermiddagen blev jag slängd i ett stengolv i ett trapphus. Landade så illa att min högra knä-led fick en fraktur. Därefter blev jag hotad - säger jag något till polisen så blir det värre, kniv eller pistol.

Så jag hittar på att jag fastnat mellan två gatstenar med foten. Den storyn får alla höra ett bra tag framöver.
Blir gipsad på akuten och inlagd för operation på fredagen. Den gick bra, slipper gipset men får inte stödja på benet på 6 veckor.

Ingen vårdplanering görs på sjukhuset, jag blir hemskickad med endast kryckor. En hjältinna till vän hjälper mig hem.

Bor på andra våningen utan hiss och konstaterar snabbt att jag inte fixar kryckorna, så istället för att hoppa upp får jag sitta och häva mig baklänges upp, trappsteg för trappsteg.

Första två dagarna hemma var ett rent helvete. Kan varken laga mat eller brygga kaffe. Det går inte när man behöver kryckor som stöd.

Dag 3 får jag en rullator, duschstol och en rullstol så jag kan ta mig runt utomhus.

Ansöker om hemtjänst. Blir avslag på det med motiveringen att jag har boendestöd. Men ingen info ges till boendestödet att de nu periodvis ska ha samma funktion, så det skiter sig och jag sjunker mer i hopplöshet.

Tackar min lyckliga stjärna att jag har grannar som hjälper mig att slänga sopor och ibland handla.

Ungefär samtidigt som jag får börja försiktigt stödja på benet når jag min gräns för hur förljuget jag beskriver orsaken till min fraktur. Hädanefter får alla veta att jag blivt misshandlad. Men jag vågar fortfarande inte anmäla. Tiden betraktas som den värsta sommaren i mitt liv.

Det strider mot allt jag står för så jag brottas med det mitt i allt. Men nu kan jag iallafall gå. Men benet känns konstigt. Och det är inte mitt fel. Men jag kan inte göra ett skit åt det.

Tiden går och jag hatar livet.
Ungefär den 4 november får jag veta att gärningsmannen blivit gripen för andra brott och sitter häktad.
Det tar en vecka att mogna i mig och till sist, den 11 november anmäler jag honom för misshandeln.
Sen sker allt helt sjukt snabbt -
18 nov. - förhor
25 nov. - tilldelas advokat
5 december - upptäcker att min försäkring täcker den här händelsen. anmäler.
12 december - får ut på försäkringen, rättegång spikad.
13 december -  träffar advokat för genomgång
17 december - rättegång
23 december - Dom meddelas. Han befinns skyldig för min del och 3 andra saker och döms till fängeslse i 2 år och 2 månader.

God jul och gott nytt år. Ja, men nej. Mer om storhelger en annan gång.

Därefter har han överklagat, men tog tillbaka det (varför vet jag inte).
Nu väntar jag bara på besked från kronofogden så jag kan begära skadeståndet han dömts att betala till mig, drygt 18000 om det inte blir något avdrag.

Så att magen ens hållt en hyfsad ställning genom detta är iofs kutym, även att den nu i två veckor kraschat ganska rejält.

En resa jag inte vill vara med om någonsin igen.

Nu har jag dessutom en ny skada, en fingerled som antingen är överansträngd och inte är bra alls. Kan inte räta ut fingertoppen så jag väntar på remiss till ortoped. Betydligt enklare att genomleva.

Igår fyllde jag i en blankett från kriminalvården om vad för information om hans straff jag vill ta del av. Allt såklart.

Så där är jag nu idag. En annan man än den som levde den 3 juni.
Men inte helt annan. Halvt annan?

Detta kan bli ett återkommande inslag i den här bloggen, naturligtvis. Kommer gå ner djupare i hotet och känslorna däromkring, Skadan likaså, händelsen. Men också hur jag lever mitt liv på mitt egna designade sätt som normalt sett aldrig är ett problem, men som i det här fallet var katastrofalt.

Framöver kommer hela kåken jag bor i få nya fönster - bra som fan och dessutom kommer vi få fiber ingående i hyran. Oändligt skönt. Saker att se fram emot. Och en sommar på två ben! Bara en sådan sak.

Nu ska jag ta mig en stor jävla kopp kaffe och ställa mig i solen innan den försvinner. Har fan varit närmast transylvansk sista tiden.

Över och ut.