Åter kom rastlösheten. Såväl i kropp som i sinne.
Lyssnat på musik, försökt att få kvällen att flyta på.
Men jag landar hela tiden i samma träsk. Ett jävla svammel i huvudet.
Den definitiva känslan av att inte känna sig bekväm i sitt eget skinn. Känns inte som jag hör hemma någonstans. Inte passar in på någonting och att jag aldrig har gjort något.
Klassisk total-dip. Rakt ner i det mörkaste av vrår i min skalle,
Där ingenting är positivt och ingen glädje tillåts.
Där ingenting fungerar.
Där är jag nu.
Jag vet att jag kommer ta mig ur det.
Men det spelar ingen roll i nuläget där jag är oförmögen att se nån glädje i något.
Illusionen av en person. Jag ser bara sprickor i fasaden.
Tacka fan att det inte är mer än två timmar tills jag tar kvällsmedicin, För då är det inte långt till sömnen.
Imorgon är en annan jävla dag.
Förhoppningsvis utan det här jävla självhatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar