osv

Det blev bättre efter att jag skrev av mig i förra inlägget.

Men aktivt tänker jag på hela situationen. Och det är inte lätt att begripa hur jag ska utvecklas.

Så som mitt liv ser ut är det väldigt svårt att bryta mönster. 
Min lägenhet har varit kaosig sedan före pandemin, före misshandeln.

Det var däromkring 2018 när jag kämpade med att få billigare tandvård utan framgång som jag bestämde mig för att ta en paus i "ordningen", för jag hade inte inte orken att sköta allt samtidigt. Tanken var att så fort jag fått antingen avslag eller godkänt, så var den psykiska påfrestningen förbi och städning etc kunde återupptas. 

Det gick en vecka, sen låg jag på sjukhuset med brutet ben. (knäled), 
Sen gick det uselt och skakigt. Följt av positivt. En kort stund. Sen kom pandemin. 

Jag har aldrig helt återupptagit hemmets ordning.

Där befinner jag mig nu. Ett ostädat hem med behov av tömning av möbler som tjänat sin livstid och mycket mer.

Det är inte utan tacksamhet jag har levt de senaste åren för att jag trots detta har haft en relation med någon som accepterar det som det är.

Men blotta tanken på att jag skulle kunna finna någon annan känns helt meningslös.
Hur? 

Jag träffar aldrig nya männsiskor och om jag ens gjorde det skulle jag inte vilja bjuda hem någon. För jag skäms för det, men har inte kraften att själv ändra på det.

Utöver den utredning jag nu är mitt uppe i, bör jag nog i slutändan av den faktiskt be om hjälp gällande detta.

För om det är blankt nej fortsättningsvis från Han, och det visar sig för en gångs skull faktiskt stämma.
Då vill jag ha en ärlig, normal chans till att träffa någon ny under något så när normala former, där jag inte behöver skämmas för hur mitt liv ser ut.

Ja.

Jag är ju inte helt dum i huvudet trots allt. 
Så det här ska vi nog kunna lösa.