Framåt

Ja, idag gick det framåt.

För första gången på 7 år är min sovalkov helt rensad från möbler och bråte som bara samlats där i brist på plats. Städat och förflyttat allt till köket där det äntligen fick plats, i väntan på avhämtning. Så nu är det bara att boka och låta det ske.

Så jävla skönt. 
Det är inte konstigt att det tagit så lång tid. Jag skulle bara ta en paus i städning och ordning då, för 7 år sedan. En kort tid efter det blev jag misshandlad så benet gick av. 
Kom inte igen efter det. Sen var det rehabilitering, rättegång. Flytt på jobbet, pandemi. Sen slutade jag jobba.

Och jag fick livet att funka ändå, detta till trots att jag slutade ta emot folk hemma, i mångt och mycket. Bara några få utvalda som varit införstådda med varför jag bor så rörigt och ostädat, eller som bara tycket det var skitsamma fick besöka mig. Hade ingen morot som gjorde att jag ens brydde mig.

Men det förändrades iom förändringen med Han. Nu helt plötsligt kanske jag måste leta efter någon annan. Och då vill jag ju kunna bjuda hem någon, vem som helst egentligen, utan att skämmas eller behöva förklara...

Så nu, när allt är upphämtat återstår bara dammsugning, golvtvätt. Under tiden innan så passar jag på att slänga allt smått som bara samlats på. 

Fy satan vad skönt. 

Antar att jag lär ha lite krämpor i morgon efter denna exercis. Haha, det tar jag isåfall med glädje.
Och i övrigt? Ja, inte mycket. Han ghostar mig fortfarande. Är fullständigt oklar om det beror på nåt så enkelt som tidsbrist eller om han helt enkelt gett upp mig. Anar att det lutar åt det första så jag håller ut. För eller senare hör han nog av sig...

Jag har ju bevisligen lätt att hitta på saker som jag behöver göra. 

Nu är det snart dags för en välförtjänt sittning i fåtöljen och glo på taskmaster innan jag går och lägger mig i min nystädade sovalkov. 

Så jävla skönt.

Q ut.