Lördag.

 Började dagen i lugn och ro. Kaffe och NYTimes games. Nyhetsmorgon. 
Tog en promenad upp till ica. Handlade det jag behövde, tog det tidigare än vanligt. Mest för att slippa trängas.

Sen kom eftermiddagen och tiden tycktes gå ovanligt sakta. Tystnaden när hjärnan inte var ockuperad av sysslor gav möjlighet till ro, men icke. Snarare ångestladdad. 

Kvällsmaten och de sysslor omkring det avklarades i vanlig ordning. 

Därefter insåg jag att det fan inte håller. Tystnaden ekade så bastant att jag bestämde mig för en promenad. Hörde av mig till en vän. Inget svar. Tog promenaden. Ner genom stan, till hamnen, sen runt stan och hem igen. 

Skönt, men inte ens en katt på hela vägen. 

Av någon anledning tog det hårt. 

Jag vet att denna kväll avslutas på bästa sätt, med asgarv till Taskmaster. 

Det är bara tiden innan jag tillåter mig själv att sätta igång det. Det måste vara efter intaget av kvällsmedicin. Mao. inte före kl. 22.

Tiden mellan 18:30 och 22 har än så länge, trots promenad varit stundtals outhärdlig. 

Hur fan jag än gör så är ensamheten idag påtagligt besvärande.

Och jag vill inte belasta någon med detta. Så jag kontaktar ingen. 

Tacksamt att det nu bara är drygt 70 minuter till 22. 

Morgondagen hoppas jag är stabilare. 

Q ut.