Completely lost in darkness and despair

 That feeling...

Jag är osocial. Det är tyst och ingen skriver till mig. Det är jobbigt. 
Inte så konstigt egentligen. 

Men det blir en känsla att jag har förlorat allt. En känsla att jag är övergiven av klara skäl. Det blir som en fantasi om att hela världen hatar mig för något jag gjort. Och det ger mig såklart jävlig ångest. 

Jag tar dag för dag, men tomheten ökar. Psyket spökar och jag övertygas att jag är en fruktansvärt elak och idiotisk människa som alla därför överger. 

Och vaknar med samma tankar varje gång. 

Det vänder nog. 

Snart.

Hoppas jag. 

Jag kommer dock aldrig ge upp. 

Det är mitt ångestliv. 

Och jag har en miserabel framtidstro. Baserat på fakta och insikt. Men det kommer finnas ljusa stunder i mörkret väl? Jo.

Nu överger jag datorn och försöker hitta något vettigt att sysselsätta hjärnan med.